Torka aldrig tårar utan handskar

Första gången jag läste Jonas Gardell var jag femton år. Jag läste Präriehundarna för att komma närmre min första kärlek, för att imponera. Han hade citat ur Jonas Gardells böcker uppsatta på väggarna i sitt rum. Jag läste och förundrades, jag läste och grät, jag läste och kände igen mig. Det var så vackert att jag rös.

Kanske var det då jag förstod att skillnaden är liten mellan heterosexuell och homosexuell kärlek. Nästan ingen skillnad alls. Det är samma förtvivlade önskan om att få synas, finnas för någon annan. Så tillbringade jag en sommar med att läsa om en sexuell längtan som höll på att spräcka mig, Jonas Gardell och eventuellt pojken vars kärlek jag törstade efter. Vi låg omfamnade av desperata Gardell-citat utan att riktigt våga prata om det, utan att våga närma oss denna stora bultande känsla som äntligen verkade inom räckhåll.

En sommar som försvann.  Ett halvt liv sen nu.

Jag fortsatte läsa Gardells alla böcker. Fortsatte i min ensamhet att stryka under citat ur hans böcker. Alltid med samma träffsäkerhet om livets vedermödor, om känslor som man inte yppar, om livslögnerna vi bär på.

Så även nu. När jag läst den senaste boken Torka aldrig tårar utan handskar, är det samma känslor som han behandlar. Men plötsligt är skillnaden mellan min kärlek och de homosexuellas lite större. Jag förstår att jag inte har behövt kämpa så, inte behövt skämmas, inte burit på samma rädsla. Som femtonåring var det inte det jag tog till mig från Gardells böcker, men den här gången går det inte att blunda för. Mitt priviligerade liv blir så tydligt i jämförelse med 80-talets homosexuella. Jag blir så förtvivlad över det hemska öde som måste drabba dessa människor som precis ska våga stå upp för sig, som precis blivit av med sin sjukdomsstämpel. Förtvivlad över att det redan hänt och inte går att stoppa.

Samtidigt var jag och såg min första Prideparad i somras, såg alla människor som firade och gladdes. Måste minnas att vi går framåt. Att den kamp som Gardell skriver om förhoppningsvis inte är lika svår idag. Måste tro att det är så. Att det inte var förgäves.

Och fortfarande stryker jag under i min bok… ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig.”