Den blinde författaren

När man skriver böcker så är det naturligtvis en hel del att tänka på. Men själva grundförutsättningarna tar man för givet; att man fysiskt ska vara kapabel att skriva, samt att man kan se det man skriver (så det blir rätt). Det ingår liksom i paketet. Men vad händer när det förändras?

För två veckor sen gjorde jag en ögonlaseroperation för att få bukt med en irriterande närsynthet. Jag hade räknat kallt med att jag skulle kunna jobba igen efter fyra dagar. Lite optimistiskt kanske, men det var så jag förstod det. Efter fyra dagar kunde jag på sin höjd läsa serier. Om det var stor text i pratbubblorna. Så jag lyckades i alla fall klämma Robert Kirkmans bakkatalog som ögonträning. Alltid nåt. Några dagar senare skulle jag stå på scen med SinnesCirkus och det gick också bra. Men synen var fortfarande bara på 80-85%.

Nu har det som sagt gått två veckor. Och jag ser fortfarande inte helt tydligt. Jag klarar egentligen livet bra, om det inte vore för en sak: Jag sitter som bäst och ska rätta korret för min nya bok som ska komma i vår. Och jag ser helt enkelt inte vad min redaktör har skrivit i det. Det kan delvis bero på hans handstil, men främst beror det på mina ögon som blir trötta efter bara någon timme. Det kan ju låta dumt att utsätta sig för en sådan operation mitt under ett intensivt bokarbete, men det skulle ju bara ta fyra dagar. En helg.

På de här två veckorna har jag därför halkat efter ca 200 sidor och min deadline då det måste vara klart närmar sig obönhörligt likt en Celestial i The Eternals (jag hann med lite Jack Kirby också). Så nu sitter jag här, klockan 22:03, förbannar bokstäverna som simmar över varandra på min skärm och svär över redaktörns kråkfötter. Men så kommer jag att tänka på min flickväns farfar. Han är 91 år, i stort sett blind och är inne på sin fjärde eller femte bok. Han har löst problemet genom att koppla datorn till 60-tums-tv:n, ha bokstäverna i femtusen punkters storlek (typ) och talsyntesen aktiverad som talar om för honom var i Windowsmenyerna han befinner sig. Han ger sig inte. Det tar tid. Men han ger sig inte.

Tid är tyvärr nåt jag inte har. Men jag tänker å andra sidan inte heller bli tilltvålad av en 91-åring. Det här inlägget är därför skrivet i 300% uppförstoring. Det fungerade: gubben hade helt rätt idé. Men inte trodde jag att det var det här jag menade när jag sa att jag skulle skriva min största bok hittills.

Ses imorgon,

Henrik

PS. Min senaste bok ALLA FÅR LIGGA är nu ute både i en exklusiv lyxpocket och en ordinarie pocketutgåva. Köp en själv och ge bort den andra!