Den fantastiska känslan av att skapa

Ahh, att vara författare. Det är ju en dröm mer än ett vanligt liv, n’est-pas? Denna kreativa sysselsättning där man på helt egen hand låter ord födas likt bevingade keruber i ens tankar, som sedan försiktigt fladdrar ned på pappret där de parar sig med andra ord och tillslut, under skaparens försiktiga överseende, befolkar en hel bok. Aahhh. Författare.

Yeah right.

Orsaken till att du kan läsa så många bra böcker är att det finns andra människor som sliter hårt i det dolda. De nämns aldrig och är dömda att existera i skuggan av Författaren som får all strålglans. Jag vill inte på något sätt förringa författare, de gör trots allt största delen av jobbet. Men det är dags att sjunga en annan persons lovord ett tag.

(Nu är jag själv ingen författare, jag brukar säga att ”jag skriver böcker”. Det är inte falsk blygsamhet för jag tycker det finns en skillnad. Enligt min fördom skriver en författare skönlitteratur eller lyrik. Att skriva fackböcker är inte samma sak. Jag har ännu inte känt att jag har ”värkt fram” eller ”fött” en bok. Jag tycker heller inte det är upprivande att ta farväl av karaktärerna i mina böcker – eftersom det är personer som finns på riktigt. Jag kan maila dem om jag vill. Men jag förstår att det är en helt annan kreativ process att skriva något som du skapat helt själv i ditt huvud – som en roman. Då är man nog enligt mig en Författare. Jag har den största respekt för dem.)

Jag kan bara utgå från min egen situation, men jag gissar att det är ungefär likadant för de flesta som skriver. En författare har två personer som står dem närmast: förläggaren och redaktören. Det är till förläggaren man presenterar sin idé, det är förläggaren som hjälper till att forma boken om det behövs, och det är förläggaren som läser igenom det färdiga resultatet för att avgöra om man nådde målet eller om det måste ske några förändringar.

Sedan tar redaktören över.

Det är redaktören som påpekar vilka styckesbrytningar som måste flyttas, noterar att du använder ordet ”såsom” i tre meningar i rad, och som kommenterar dina syftningsfel.

Grejen är att när man skrivit klart en bok och lämnat ifrån sig den, då känner man sig klar. Då går man vidare med andra projekt. När redaktören två månader senare knackar en på axeln har man redan glömt den där boken. Framför allt har man varken tid eller lust längre – den var ju klar. Det som istälet händer är att man får tillbaka hela boken i utskriven form. Varje sida är fullklottrad med redaktörens anmärkningar, allt från felsatta kommatecken till den irriterande marginalanteckningen: ”Hur menar du? Förklara bättre!”. Det är möjligt att kommentarerna är lite annorlunda när det gäller skönlitteratur, men processen är densamma. Sedan är det författarens jobb att damma av sitt gamla word-dokument och föra in alla ändringar.

Detta sker som sagt under den tid i en författares liv då det absolut sista i hela världen man vill se är den där jäkla boken igen. Redaktörerna har därför det icke avundsvärda yrket att möta författarna när de visar sig från sin sämsta sida. Vi gnäller, tycker de är för petiga, och ber om förlängd deadline. Jag gissar att redaktörerna ibland känner sig lite som parkeringsvakter som delar ut böterna personligen. Därför måste de vara listiga, toleranta och framför allt tålmodiga. Bland annat så säger de alltid att: ”Det här är ju bara förslag på ändringar. Du bestämmer själv om du vill följa dem.” Och vi knorrar och sätter på sura minen. Men sen går vi hem och gör som redaktören säger. För alla som skriver vet att varje liten förtydling i texten, varje ”så” som försvinner, gör att boken blir lite bättre.

Jag har fått en ny redaktör till boken jag skriver nu. Han heter John. Jag sitter som bäst och går igenom alla hans anteckningar. John är så noggrann att han ibland missförstår saker jag skrivit med flit, bara för att få mig att skriva bättre. Ibland är det nästan mer blyertsstreck från John på en sida än vad det är originaltext av mig. Det händer att jag just nu inte tycker så mycket om John.

Men orsaken är att han är så vansinnigt bra, vilket ger mig en massa mer jobb. Och eftersom jag vet att hans anteckningar gör boken bättre så gör jag jobbet. Men det känns inte kreativt. Det är inte kul. Men det är värt det.

John och de andra redaktörerna nämns aldrig i böckerna. Men det är de som gömda i kulisserna polerar vad som kunde varit bara en glasbit, tills alla ser att det är en diamant. Så nästa gång du läser en bok du tyckte var väldigt bra, tänk inte bara ”Vilken fantastisk författare hon är”.

Lägg också till ”Och vilken otrolig redaktör hon måste ha!!”.

Vi ses igen nån gång,

kram

Henrik

PS. Det här var mitt sista inlägg för den här gången på Bokus blogg. Vill du följa mina vidare öden och äventyr kan du göra det på min egen blogg, En tankeläsares vardag. Om du är nyfiken på vilka böcker jag har skrivit så finns de här på Bokus allihop.  Som ett lite speciellt julklappstips kan jag rekommendera specialutgåvan av ALLA FÅR LIGGA, den går bara att få tag på på Internet och vad jag förstår har det varit en rykande åtgång, så passa på innan den försvinner för gott.