Den orolige mannen

Förra sommaren slukade jag Kinesen på några få timmar så det kändes helt rätt att börja bläddra i Den orolige mannen häromdan när jag inte riktigt visste vad jag var sugen på att läsa. Jag vill börja med att flagga för att det här är Henning Mankells avsked till Kurt Wallander så utredningen hamnar därför lite i skymundan.

På en 75-års fest i Stockholm träffar Wallander på Håkan von Enke, en pensionerade marinofficer och tillika Lindas blivande svärfar, som berättar om de ryska ubåtar som befann sig på svensk vatten under slutet av Kalla kriget då han var i tjänst. Det märks på honom att han har uppgifter som allmänheten ännu inte känner till och Wallander noterar att den gamle mannen verkar orolig. Berättelsen slutar utan att egentligen ha avslöjat något och utanför i mörkret döljer sig en man i skydd av skuggorna.

När Håkan von Enke plötsligt försvinner under en morgonpromenad i Liljanskogen erbjuder Wallander sin hjälp till Stockholmspolisen men hinner knappt sätta sig in i utredningsarbetet innan hustrun Louise von Enke också försvinner. Wallander börjar då på egen hand att gräva djupare i familjens historia och den visar sig vara mycket mörkare under ytan än han först hade kunnat ana.

Jag är väldigt trogen serier och har läst alla Arne Dahl, alla Jo Nesbø, alla Leif GW Persson, alla Stieg Larsson, alla Broberg/Lundström osv och skulle inte vilja ha den här delen oläst även om den saknar det driv jag vanligtvis gillar. Den handlar egentligen inte om ubåtar och spioner utan om allas vår favorit Wallander som kämpar med sin sjukdom och slåss mot sina minnesluckor för att försöka vinna den oundvikliga kampen mot döden. Det är vemodigt men samtidigt vackert.