Det jag inte hann berätta

Banglatown

Jag har just gett ut boken Banglatown på Kartago. Det är en självbiografisk roman skildrad i serieformat och min första bok. Den handlar om den tiden då jag bodde i östra London, i området Banglatown som är centrerat runt Bethnal Green, Whitechapel och Brick Lane ungefär.

Den här boken är inte riktigt en självbiografi, för jag tycker inte mina berättelser blir lika bra om jag inte lägger till och drar ifrån eller ändrar här och där. Det går inte att få ner alltihopa då. Jag blir förvirrad. Så verkligheten är bara en inspirationskälla.

Idag när jag bläddrade i boken kom jag på att det saknas sirener som tjuter på varenda sida för att man som läsare verkligen komma in i den brutala Londonstämningen.

Det där ljudet låg i bakgrunden, omedvetet efter ett tag, vare sej det var dag eller natt och man var ledsen eller glad. ständigt påminnande om att något farligt hände någonstans i den här staden där det bor så många människor att det inte ens går att föreställa sig.

Jag kom att tänka på annat som jag hade kunnat skriva och rita om också. Som jag nog hade planerat att ha med från början men som jag inte visste hur jag skulle skildra eller inte hann med. En sådan sak är maten. Det finns sååå mycket god mat i London. Jag och Arthur, som jag var ihop med då, åt ute nästan varenda kväll. Vi tyckte inte det var värt det att slösa bort hunger på att äta i vårt smutsiga kök (tillsammans med typ 8 pers. som vi delade lägenhet med) när det fanns så mycket god och prisvärd mat överallt. Vi är världens matvrak båda två så vi var ofta så mätta att det var riktigt jobbigt att ta sig hem för att magen har fyra hörn och man bara vill falla i mat-koma. Jag hade behövt en käpp alltså!

Bodean's BBQ

Vår favoritrestaurang var Bodean’s BBQ där man kunde beställa fantastiskt stora brickor med kött av alla slag. Arthur åt så han blev helt grön och svimmade där en gång. Sen var vi på vietnamesen på Kingsland road, Shampans indiska restaurang på Brick Lane, en kinesisk jätteflott restaurang som hette Ping Pong i Soho m.m. Vi var tjockare på den tiden helt klart.

Jag älskade att promenera omkring i London och bara kolla på myllret också. Bäst tycker jag om ett ganska centralt område som heter Barbican. Jag skulle nog vilja bo där en dag.

vy mot Liverpoolstreet från Barbican, lite ihopfantiserad

London Fields älskade jag också. Det var lugnt och lite småstadsaktigt fast det låg så nära de stökigare områdena Hoxton och Hackney. Men det blev mer och mer exploaterat under de åren jag bodde där. Vid det här laget känns det kanske inte så genuint längre. Belamrat av medelklassens träcyklar och organisk mat-affärer snarare än gamla ölburkar graffiti. Det är säkert fortfarande bästa stället att gå på puben. Det fanns massor av fina pubar just där.

London Fields vid kanalen, bild ur Banglatown