DET TREDJE ÖGAT

I min första blogg försökte jag berätta något om grundförutsättningarna för romanen ”Vad Mitt Öga Såg”. Avslutningsvis lovade jag att säga något om vad den handlar om, men det får vänta. Först vill jag också säga, att de romaner jag skriver oftast under lång tid ligger i min hjärnas åker, innan de växer till något som kan likna en roman med alla sina många bottnar och spår. Och även erkänna att jag är ganska lat, och då är det bra att se hjärnan som en åker. Visserligen specifik och lite knepig, men som alla åkrar har den en gemensam nämnare med andra: den levererar ingenting om jag inte planterar något i den.

Som en ganska erfaren brukare av min åker borde jag snart veta vad jag ska plantera, men jag är tyvärr mest som en skata, jag tar allt som blänker. Fast skillnaden mellan mig och skatan är att jag så småningom vet vad jag ska använda de blanka sakerna till. Den där meningen någon sa, den där notisen i en tidning, det där uttrycket i en gestalt – allt planteras i myllan.

Och snart ligger det där och växer – och något tar form… Och då inträffar något märkligt, som redan de gamla grekerna har talat om i mytologiska termer. Det beskrivs som om människan har ett tredje öga. Vart hon är på väg eller varhelst hon står, ser hon samma sak. Hon ser former, tecken och ämne av samma innebörd, och det nästan som om de spökligt kommer flytande till henne utan att hon behöver söka. Men var lugn, jag är inte mystiker; det är fortfarande begripliga processer. Det är rottrådar i mitt inre som förgrenas och börjar slingra sig om varandra. Oj då! skulle bonden ha sagt. Nu blir det finfina potatis. Själv säger jag, oj då! Nu är den där romanen nästan färdig att skörda.

Fast det är förstås inte sant, det finns så mycket mer att stoppa i åkern. Nu börjar jag samla mer i organiserad form. Det blir en hög i en skokartong, det blir en pärm med allehanda bilder och texter. Inget märkvärdigt. Om jag skulle visa detta hade en professionell forskare ruskat på huvudet av medlidande, men jag envisas för jag tror på detta mitt tredje öga som nästan av sig självt ser mer och mer av samma ämne vad jag än gör eller var jag än är.

Och en vacker dag står jag där med några figurer som har tröttnat på livet, som i romanen ”Vad Mitt Öga Såg”, och då inser jag förstås att de inte kan hålla på att ta livet av sig i en hel roman. Visst, livet och döden är nog så stora ämne, men jag börjar undra om det inte finns något mer som angår mig.

Jodå. Det larmar och står i dagligen där ute, de stora och viktiga frågorna. Det debatteras och det tas ställning dagligen, det avskys, hatas och älskas med en passion som bara den. Man kan nästan ta på frustrationen … varför tycker inte alla människor som jag, ropar fler och fler! Och om du inte tycker som jag – så dödar jag dig!

Se där, ett ämne som heter duga. Som i det moderna gevärets kikarsikte riktar sig mitt tredje öga in sig på hur religionsfrågor mer och mer tar över den allra viktigaste frågan, nämligen den som handlar om vem som kontroller världens tillgångar: hur skulle det vara om jag ställde mina romanfigurer just i den korspunkten, frågar jag mig? Då skulle de verkligen behöva fråga sig om de inte i själva verket ville leva och säga några sanningens ord.

Och en sådan roman skulle jag vilja läsa, tänker jag.