”Farsta fritt fall” av Ulrika Lidbo

Farsta fritt fall av Ulrika Lidbo är en jättebra bok, men jag tycker inte att den är riktigt lika bra som hennes debutbok Decembergatans hungriga andar.

Henrika Möller är sexton år och har precis flyttat från Lund till Farsta. Hennes pappa, som är polis, har fått en hjärtinfarkt men vägrar gå i förtidspension, och i Farsta kunde han få ett skrivbordsjobb. Henrika tycker att det är spännande att flytta till Stockholm, eftersom det är mycket tuffare än att bo i Lund. Henrika tänker sig att hon ska bli cool och populär när hon kommer till Farsta, att hon ska få en massa nya kompisar och att hon ska ha en blogg där alla hennes gamla vänner kan läsa om alla roliga saker hon gör och alla coola fester hon går på.

I mail till sin bästis i Lund skriver hon att hennes nya klasskompisar är hur trevliga som helst, att de brukar gå och fika tillsammans efter skolan, även om det inte alls är så. Henrika blir inte populär, och när hon säger att hon gärna hänger med när Shirin och Sonja ska in till stan låtsas de att de inte hör henne.

På Henrikas skola går även Mira, en tjej vars mamma är alkoholiserad och som flyr från den jobbiga tillvaron med henne genom att tillsammans med ett litet gäng skolka, snatta, ta droger och vara otrevliga mot människor de tycker är töntiga, människor som på något vis är svaga. Mira struntade i skolan hela nian, men har bestämt sig för att faktiskt anstränga sig för att klara av gymnasiet, hon ska börja sköta sig och faktiskt anstränga sig lite. Problemet är bara att det är ganska svårt när hon hela tiden måste oroa sig för och ta hand om sin mamma, och dessutom har ett kompisgäng som förväntar sig att hon ska vara tuff, missköta skolan och bryta mot regler. Utöver det ser Mira väldigt dåligt, men använder inte glasögon eller linser, och det gör det inte lättare att göra läxor ordentligt och hänga med på lektionerna.

Mira och Henrika hamnar i samma grupp när deras klasser ska göra ett projektarbete ihop, något de båda är missnöjda med. De är övertygade om att de inte har någonting gemensamt. Mira tycker att Henrika verkar vara en jobbig besserwisser som tror att hon är bättre och smartare än andra, och Mira tänker visa att hon faktiskt klarar av att göra arbetet, att hon egentligen inte är likadan som de andra i gänget även om hon är deras ledare och beter sig precis likadant som de. Egentligen är Henrika och Mira ganska lika, även om de först kan verka väldigt olika. Henrika oroar sig hela tiden för att pappan ska få ännu en hjärtinfarkt, hon är rädd att han ska vara död när hon kommer hem från skolan, och Mira för att komma hem till en nerdrogad mamma, rädd att mamman ska svika igen varje gång hon lovat att hon ska ta tag i sitt liv och göra sig av med all sprit och alla tabletter. Både Mira och Henrika tar på olika sätt ansvar för sina föräldrar, Mira genom att stoppa om sin mamma när hon har druckit för mycket och genom att städa upp när hon spyr, Henrika genom att anstränga sig för att vara en riktigt duktig dotter och göra sin pappa stolt genom att vara duktig i skolan. Hon får aldrig göra honom upprörd, eftersom det inte är bra för hjärtat, hon tänker att det är hennes fel om han dör, eftersom det betyder att hon gjort något fel.

Henrika orkar inte anstränga sig i skolan längre, hon orkar inte vara duktig och göra allting rätt hela tiden. Det var ju ändå ingen som brydde sig om att hon var bäst i klassen på matte när hon slutade nian, och i Farsta verkar det inte vara coolt att vara duktig i skolan. Samtidigt som hon känner så är hon orolig för sin pappa, och eftersom mamman nästan alltid är bortrest, bästisen i Lund helt plötsligt verkar ha förändrats jättemycket och hon inte har fått några nya vänner finns det ingen Henrika kan prata med om allting som är jobbigt. Hon börjar strunta i skolan, hon skolkar och försöker passa in i klassen, men hon fortsätter ändå vara utanför.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, för även om den inte är riktigt lika bra som Decembergatans hungriga andar är Farsta fritt fall en superbra bok!