Hungerflickan vågar berätta!!

Hur många som lider av ätstörningar är i princip omöjligt att säga. Den vanligaste siffran man hör runt sjukdomen anorexi är att 1% av alla Sveriges flickor lider av det, men mörkertalet är stort! De sjuka förnekar ofta sjukdomen och söker inte hjälp – eller så skäms de helt enkelt för mycket för att berätta för någon. Men om vi letar så kan nog alla hitta en bekant som lider av ätstörningar. En släkting, en bästis eller hon-i-klassen-över-dig som helt plöstligt slutade komma till skolan.

Dagens Nyheter hade för ungefär en månad sedan en repotageserie om ätstörningar, och den inleddes med Hillevi Wahl (som gästbloggade här på bokaktullet runt samma tid). Hillevi Wahls senaste roman heter Hungerflickan och är delvis självbiografisk. Den handlar om Irmeli som växt upp med missbrukande föräldrar och som tillslut – efter år av mobbing och självhat – trillade dit hon med. Matmissbruk.

Boken börjar med en ingående beskrivning av en toalettstol i Usa och fortsätter sedan på samma ärliga sätt. Med ett målande och intensivt språk får hon mig att riktigt känna Irmalis sug, hennes iver och hennes skam. Det går inte att sluta läsa. Och trots alla hemska tankar och all förtvivlan som finns i bokens berättelse, så märks det att den inte är skriven för att få medlidande. Självupplevda historier har en tendens innehålla så mycket sug efter bekräftelse att det tar över och stjäl fokus från vad som vill sägas. Men ingenting av det finns här.

När jag läst ut den letade jag snabbt upp Hillevis mail och tackade henne. För att hon orkar berätta, för debatten hon skapar. Hungerflickan: en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan är så innerlig att jag berördes långt in i hjärtat. Likt 14 år till salu är detta en bok jag kommer känna stark för en lååång tid framöver.