HUR ROMANER KOMMER TILL MIG – VAD MITT ÖGA SÅG – 1

Jag misstänker att den allra vanligaste frågan en skönlitterär författare ställs inför är var allting det påhittade kommer ifrån. Den frågan får förstås inte faktaskribenten, eller den som frankt säger att detta är mina memoarer eller minnen av allehanda sort. Där kan vi läsare känna oss någorlunda på trygg mark – själva utsagan om att detta grundar sig på fakta gör att vi kan kontrollera det vi läser, om vi nu skulle vilja och om vi orkade. Oftast nöjer vi oss med att andra bekräftar skribentens vederhäftighet.

Samma sak – eller faktiskt tvärtom – är det med polis- och deckarromaner. Oavsett vad som står mellan pärmarna vet vi från början att vi erbjuds en stunds spänning, en stunds pusselläggande och ett tillrättaläggande av den kristna ordning som vi har vant oss vid. Hur många bestialiska mord vi än läser om kan vi vara säkra på att de onda får sitt straff. Om de nu inte är avsedda att återkomma i nästa bok. Dessa oftast skickligt skrivna berättelser är slutna universum som vi öppnar och tittar in i, medvetna om att de kan stängas. Även om de kan beröra kan vi ändå säga att de inte gäller mig. Vårt förnuft säger oss att det till exempel inte kan ske så många mord i Ystad som det gör i kriminallitteraturen. Om så vore fallet skulle det inte finnas en människa där på gatorna – de skulle alla söka skydd på den med hjältar orimligt välfyllda polisstation som beskrivs.

Möjligtvis skulle de fråga varför dessa hjältemodiga poliser inte tog hand om alla barn som for illa i stadens svinalängor – eftersom samma förnuft säger oss att den berättelsen faktiskt är direkt relaterad till en vuxens minne. Varför vi med vårt förnuft fortfarande är på säker mark.

Med klivet ut i skönlitteraturen hamnar vi däremot i ett gungfly. Var får den här typen allt ifrån, undrar vi, som sagt. Och det verkar som om frågan blir mer och mer högljudd allteftersom de andra, ovanstående genrerna blir mer och mer dominanta och vi lever i förenklingens tidevarv: snabba frågor, snabba svar. Nästa!

Själv får jag hålla mig till skönlitteratur, till fantasin, och förlita mig på att det i min hjärnas vindlingar uppstår märkliga berättelser. Men hur? Här följer ett försök till en beskrivning av hur romanen ”Vad mitt öga såg” kom till:

För cirka 18 år sen köpte vi ett hus vid havet. Det var förfärligt fult och ingen ville ha det. Men i min fantasi framstod det som en dröm eftersom närheten till hamn och hav var exakt det rätta. Som mäklare brukar säga, det finns bara en parameter: läge, läge och läge. Huset var trots detta utomordentliga läge fördärvat och genom åren från artonhundratalet omgjort till någon sorts femtiotalsvilla. När vi hade köpt det fick vi så småningom veta att husets senaste ägare på grund av sjukdom hade gjort en pakt. De skulle ta livet av sig i huset. De gjorde så. Den bruna fläck vi undrade över på övervåningens fula heltäckningsmatta var blod. Spåren efter inbrott i huset var inte just efter inbrott, det var polisen som hade brutit sig in efter det att de hade fått brevet från paret i huset. De skrev också ordentligt till grannarna och bad om ursäkt.

Det här var en gruvlig historia. Men samtidigt tyckte jag att det fanns något nobelt och romantiskt i den. Livet var slut för paret. De visste om det. I stället för att skiljas i vården valde de att möta döden tillsammans.

Medan vi tömde huset, rev väggar, byggde om och återställde huset till sitt ursprungliga utseende tänkte jag ofta på det gamla paret. Mannen lärde jag känna en del genom bittra, handskrivna insändare till tidningar. Hans läggning var inte precis den ideale gestalten i en berättelse, även om jag då och då genom åren återkom till funderingar om parets självmordspakt.

Dessa funderingar förstärktes av att min sambo fick cancer och under de sex år som vi renoverade huset tynade bort och dog. Denna långsamma resa mellan hopp och förtvivlan förstärkte inte min livslust. I huvudet brann kreativiteten bort, kvar fanns ett rykande fält av aska och förtvivlan. Att följa med den jag älskade över till andra sidan framstod efterhand som ett rimligt alternativ. Men framför mina ögon dog hon som en hjälte, och det sista hon påminde mig om var att leva väl. Någon pakt mot en gemensam död var det inte tal om.

Nå. Detta hade jag kunnat skriva om. Men nu är det så att av respekt för verkliga människor vill jag inte använda deras liv så som det är. Därför låg den där tanken om paret som tog sina liv kvar där ute i min hjärnas brända fält, och att använda mig direkt av mitt personliga liv kunde jag inte. Jag vet inte hur man skriver om sådant.

Men så småningom rättade livet ut sig med positiva förtecken. Jag kunde börja skriva igen. Jag sålde huset och hade medel att göra det jag helst ville: återuppta mitt romanskrivande i stället för att traggla med plågsamma filmarbeten, som lyckligtvis hade försörjt mig. Det blev först sista delen i Hundtrilogin, ”Hundens Paradis”, 2010.

Under det arbetet läste jag en notis om två kvinnor i USA. De hade gjort en dödspakt, bestämde sig för att duellera med varandra, en dog, den andre överlevde och blev dömd. Jag försökte skissa på en berättelse som tog upp ämnet livslust kontra viljan att ta sitt eget liv, men det tog inte fart. Mina romanfigurer ville inte ta många steg framåt – de var som streckgubbar, hade inga personligheter.

Men sen en dag satt jag bredvid en gammal konstnär. Han var en stilig och kraftfull man, på väg mot de nittio, och hade en air av nobelt men milt överseende mot den store och frodige mannen som satt mitt emot. De var vänner. Och efterhand som jag lyssnade och de upptog mig i samtalet var jag tvungen att varna dem: ”Ni är de romanfigurer som jag länge har letat efter”, sa jag. ”Om ni säger ett knäpp till så använder jag det i en roman.” ”Men varsågod”, sa båda.

Så blev det. Ensamheten, isoleringen som en författare lever i, saknaden efter möten med de man borde leva nära med – och oförmågan att dagligen självsäkert ta ställning i de stora konflikter som rasar i världen och krävande flammar i vår teveruta är de byggstenar som efterhand skapade berättelsen. Och – naturligtvis – den obändiga livslust min avlidna sambo ägde ända in i det sista.

Till frågan varför mina romanhjältar hamnar i Jerusalem och romanen också handlar om konflikten mellan Palestina och Israel tänker jag återkomma.

R.J.

den 2 september 2012