Infostressens saknad

Hej Bokusläsare!

Jag heter Henrik Fexeus och har fått det hedersfyllda uppdraget att gästblogga här på bokus.com under en hel vecka. Det är väl lika bra att jag ägnar första inlägget åt att berätta varför jag blev försenad redan i starten.

Igår kväll hände det där som bara inte får hända. Jag satt uttröttad på ett hotellrum i Karlstad efter att ha spelat min föreställning SinnesCirkus på Scalateatern i stan. Min telefon hade börjat trilskas lite och jag insåg att jag behövde göra det som gör alla iPhone-ägare nervösa: en omstart. Nervösa, eftersom man startar om sin telefon så sällan att det finns stor risk att PIN-koden glömts bort sen länge.

Själv kom jag ihåg koden. Bara det att jag glömde att jag bytt för en vecka sen. Och efter tre sömndruckna försök med den gamla telefonen så vips, var telefonen tvärlåst. Därmed också min möjlighet att blogga, hantera bloggkommentarer och läsa min mail. Telefonen skulle inte gå att låsa upp förrän jag kom hem till Stockholm ett dygn senare. Jag var info-utfrusen.

Jag försökte vara så där cool och vuxen och tänka ”Ja ja, det går inte att göra nåt åt, ingen kommer kunna nå mig på ett dygn och världen går inte under av det. Det är bara bra. Jag kan behöva lite ledigt.” Jag tänkte tillbaka på alla snusförnuftiga röster man hört som berättat om liknande situationer, och alltid avslutat med orden ”… och det var så sköööööönt att inte kunna bli nådd!”

Men sanningen är att det inte alls är skönt. Det är fruktansvärt tråkigt. Jag tycker om att kunna hantera min blogg eller skriva mail medan jag ändå måste åka turnébil i fyra timmar. Mobilspel i all ära, men det finns bara så många gånger man orkar varva Espgaluga II.

Samtidigt växte också den där skuldkänslan, ”tänk om nån bara måste få tag på mig idag och så har det inte gått!”, som egentligen bara är en tunt förklädd önskan om att vara behövd av andra. Och det är väl därför man i de här situationerna utåt sett stönar och stånkar  när tekniken till slut fungerar igen och man får tag i all den där mailen eller ser de som försökt nå en under dagen. Men i själva verket önskar man innerligt att det ska ligga en massa mail och mess och vänta på en. Som ett kvitto på att man är behövd.

För det var precis så jag kände det när jag sent i eftermiddags kom hem till min dator, kunde öppna mailen samt låsa upp telefonen. Tänk om … tänk om det inte gjorde nåt att jag varit avstängd och onåbar? Som tur var låg det åttiofyra mail i inkorgen. Men alla utom trettio var skräp. Ingen hade ringt mig. Ingen hade messat mig. På ett helt dygn.

Ingen hade behövt mig. Först blev jag förvånad, sen funderade jag på om jag skulle bli deprimerad, men jag valde att lägga om min strategi istället: Jag ställde mig och stekte pannkakor till barnen. Då var jag plötsligt behövd igen. Och på ett mycket mer tillfredsställande sätt än vad mailen nånsin hade kunnat ge.

Till nästa gång, eder

Henrik

PS. Min senaste bok ALLA FÅR LIGGA är nu ute både i en exklusiv lyxpocket och en ordinarie pocketutgåva. Det är bara att välja!