Jag är i alla fall inte ensam

Jag går vardagligen in på en massa showbiz-siter på nätet för att läsa om kändisar. Det jag helst vill läsa om är de som jag tycker ger mig en motbild till den duktiga flicka jag känner att jag förväntas vara: Lady Gaga, Lindsay Lohan, Amy Winehouse, Kate Moss.

Jag vet inte vem som förväntar av mig att jag ska vara en sådan duktig flicka. Kanske är det något jag internaliserat. Hur jag genom min uppväxt uppfattat det som att samhället och mina närstående önskat att jag skulle vara.

En annan anledning till att jag vill läsa om Amy Winehouse och Lindsey Lohan m.fl. är att de får mig att känna mig mindre ensam med min psykiska instabilitet.

Som jag har skildrat i Banglatown är jag ofta en orolig tjej. Det är inte allt jag är! Jag är modig, rolig och social samtidigt. Men min oro har gjort det hemskt jobbigt för mig ibland. Och när det är som värst… då känner jag mig ensam i världen med min oförmåga att vara normal.

Då är det så skönt att klicka in på The Sun’s (engelsk tabloidtidning) sida för kändisskvaller Showbiz och se bilder på Lindsay Lohan som har däckat i en bil. Eller en utmärglad Amy Winehouse med sår i hela ansiktet som pekar ”fuck you” åt fotografen. Jag är inte glad att de också mår dåligt. Jag är bara glad att inte bara jag mår så jävla dåligt. Kanske är det något speciellt med att man delar att vara som ett enda kaos även med väldigt framgångsrika människor. Det blir som ett bevis på att det är allmängiltigt. Pengar och popularitet skyddar ingen från att må dåligt ibland.

De kändisar jag har nämnt ovan är väldigt kreativa (utom möjligen Kate Moss). Jag har ibland funderat över om min kreativitet på något sätt är länkad till min ångest. Psykoanalytikern Rollo May hävdar i boken Modet att skapa (1975) att skapandet uppstår ur människors kamp med och mot det som begränsar dem, och att en person i jämvikt och harmoni inte åstadkommer stor konst.

Jag gjorde några eftersökningar bland psykologistudier men fick olika svar. Intressantast var att i en studie från förra året bekräftades det att samma gener som gör en del människor psykiskt sjuka gör andra människor kreativa. Störningar i hjärnans dopaminsystem gör att hjärnan blir sämre på att filtrera information. Schizofrena har ofta en låg täthet av dopamin D2-receptorer i hjärnan och det har även friska människor som presterar bra på psykologiska tester där man mäter idérikedom. Hjärnans oförmåga att filtrera information kan alltså vara en anledning till att man har väldigt många idéer och kan tänka kreativt (de Manzano, Cervenka, Karabanov, Farde och Ullén 2010)

Men jag har inte Schizofreni och har inte haft någon psykos ens. Om min hjärna har en låg täthet av dopamin D2-receptorer kommer troligen att förbli ett mysterium för mig eftersom scanningar av hjärnan är väldigt dyra att genomföra. Jag kan knappast åka till Sankt Göran och be att få göra en för att jag vill utforska sambandet mellan min ångest och kreativitet.

En bok som handlar om psykisk sjukdom i ett historiskt perspektiv, berättat utifrån hur källor har beskrivit symptom hos kända författare och genier är Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är en fröjd att läsa! Dels känner man sig mindre ensam med sina problem och dels är det ganska komiskt hur folks psykiska sjukdomar får dem att uppföra sig.

Jag tyckte speciellt att det var roligt att läsa om Lord Byrons och Kafkas ätstörningar.

I boken berättas det om hur poeten Lord Byron skröt om sin smalhet då han led av anorexi och bulimi:

Man kan också läsa om Kafka i Johannissons bok:

”Kafka drev sig själv till undernäring och förstod inte hur man samtidigt kunde skriva och äta. han var extremt mager och förkastade tidigt familjens matvanor för experimentell fasta. 1912 blev han vegetarian och avstod inte bara från kött, fisk och ägg utan också från alkohol, kaffe, te, choklad och allt som innehöll minsta näring >>inget är mer närande än en skiva citron<< hävdade han. Han utvecklade särskilda ätbeteenden som för att kompensera för bristen på substans i det han åt. Bland annat anslöt han sig till den så kallade Fletchers kostlära som krävde att varje tugga skulle idisslas hundra gånger”.