Jag hatar pussel

Det finns en vanföreställning om mig hos mina vänner. De tror att jag gillar pussel. Jag kan nämligen inte gå förbi ett halvfärdigt pussel utan att börja lägga det. Sanningen är dock inte att jag gillar det. Jag hatar det.

Vi människor har en inbyggd funktion som går ut på att vi söker mönster i allt. Om vi inte ständigt försökte knyta ihop våra olika intryck till större sammanhang så skulle vi inte kunna förstå världen. Vi vill alltid skapa ordning ur kaos. Det är den här grundläggande mänskliga funktionen som pussel utnyttjar på ett ondskefullt sätt. Ett pussel förklarar att ja, det finns ett mönster. Men du kommer inte att hitta det förrän om 1500 bitar.

Det kanske är mitt enorma kontrollbehov som tar över, men jag kan inte se ett pussel utan att börja pilla med det. Inte för att jag tycker att det är kul. Utan för att få klart mönstret. Det är som att pusslet hånar mig. Eftersom någon har gjort pusslet så har någon också gjort mönstret. En gång i tiden var mönstret klart, snyggt och prydligt. Men sen kom det nån jävel och skakade på kartongen. Och nu är det tydligen upp till mig att bevisa att jag inte är sämre utan kan få ihop samma mönster. Bevisa för vem då? För den holländske illustratören Jan van Haasteren som ritat pusslet?

För mig själv?

Eller för världen? Är pusslet kanske snarare världen, som jag på ett symboliskt plan bygger ihop igen?

Hur som helst börjar jag få sjukt ont i ryggen. Jag har nämligen stått böjt över ett födelsedagspussel på just 1500 bitar under hela helgen. (Gissa varför jag inte skrev på bloggen igår.) Det är bara 237 bitar kvar nu. Sen ska jag och den där van Haasteren ta ett allvarligt snack.

Ses snart igen!

Henrik

PS. Gillar du att ha sånt som inte precis alla andra har? Eller sätter du en ära i att ge bort unika presenter? Den exklusiva lyxpocketen av min senaste bok ALLA FÅR LIGGA finns inte i bokhandeln utan bara på Internet. Som här på Bokus!