Jag storgrät och skrattade så jag kissade på mig (nästan)

Maus, samlingsutgåvan som utgavs 2009 av Brombergs Bokförlag AB

Det här är den bästa serieromanen jag har i min bokhylla och såvitt jag vet den bästa som någonsin nedtecknats.

Maus av Art Spiegelman handlar om Art Spiegelmans pappa Vladek’s upplevelser innan och under tiden han satt i andra världskrigets koncentrationsläger. Den handlar också om förhållandet mellan Art och hans pappa när fadern har blivit gammal.

Jag grinade krokodiltårar OCH skrattade så jag kissade på mig när jag läste den här boken. Det är så välgjort alltihopa. Koncentrationsläger-skildringarna är så brutala. Men framförallt berättelsen om Art och hans förhållande till sin minst sagt jobbiga far, som kommer undan med att lämna tillbaka öppnade matpaket på K-mart genom att berätta att han har suttit i koncentrationsläger (!).

Det knäppa är att det tog jättelång tid innan jag läste Maus för när jag såg den på biblioteket tänkte jag ”Ååh nej en bok om koncentrationsläger.. den där orkar jag inte läsa det verkar alldeles för deppigt.. och dessutom är den urgammal.. och varför är karaktärerna möss? Jag föredrar serier där gubbarna är människor” Så köpte jag den i alla fall när den kom ut på pocketshop. Jag skulle åka tåg och behövde nåt som räckte ett par timmar. VILKEN TUR! Såhär gick det till den där tågresan:

Det jag skrattade åt var givetvis inte förintelsen! Det var Arts pappa Vladek som var så rolig. Framförallt för att jag känner igen så några av mina familjemedlemmar som for illa på olika sätt av kriget, i Vladek. Jag tycker mig märka att folk som har varit med i kriget blir på ett visst sätt. Eller är det bara deras generation? Lite skrytsamma (på ett snällt sätt) samtidigt som de ABSOLUT UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER KASTAR MAT! De spar på annat också.. plastpåsar, tomma smörpaket, trasor.. allt kan ju komma så väl till pass när det blir krig igen! Här är ett exempel på den där skrytsamheten ur Maus:

Här är ett exempel på Vladeks svårigheter med att kasta mat. Väldigt hög igenkänningsfaktor:

Jag känner igen den där sparsamheten från min mormor. Hon hade det väldigt svårt och knapert när det var krig i Finland och det satte sina spår i henne. Hon sparade alla burkar, tyglappar, gummisnoddar och folien som kommer utanpå pajer och mazariner. Hon hade det inte alls knapert när jag var barn, men hon var ändå tvungen att spara allt. Hon var sur på mamma som kastade presentpapper och sånt där ”nå hon kan slänga bort vad som helst”. Jag minns när mormor och jag skulle gå och handla en gång i Kungsör där vi bodde då: