Klockan är tjugo i tolv men det blev mörkt redan vid sju och det är söndag och löven börjar skifta i brandgult och det sista sms:et från mässan kom strax efter lunch och löd: ”Jag vet inte”.
Och kanske är det en ganska bra avslutning. För det är dags att ta farväl nu. Och att packa upp sina strumpor och tygkassar och böcker och skrynkliga visitkort ur väskan fortsätta med resten av livet. Precis som om inget hänt.
Fast det har det ju.
Men det som händer på mässan, det stannar på mässan.
Enligt Bokmässans grundare var signeringskön till Lars Winnerbäck inte bara den längsta på årets bokmässa utan den längsta i bokmässans 25-åriga historia.
När K2-salen omgående fylldes på vårt seminarium stängdes dörrarna, och jag vet inte hur många som fick vända i dörren.
Vi var bortom nervositet – jag hamnade i ett land där fåglarna kvittrar och himlen är lika klarblå som i reklamfilmer för läkemedel – men intervjun gick bra.
Jonas Karlssons uppläsning av texten till ”Söndermarken” var så jävla bra att till och med Lars Winnerbäck själv nästan började gråta av sin egen text.
Nu ska vi dricka öl med Boba Fett. Och jag checkar ut från både mässan och den här bloggen. Hej då!
Ett komprimerat Eldkvarn gjorde i går ett bejublat framträdande på Norstedts förlagsmiddag. Till glimrande banjokomp av Jesper Lindberg på Norstedts (både förläggare och musiker) stod bröderna Jonsson, Plura och Carla, med var sin akustisk gitarr och sjöng svenska klassiker som ”Kärlekens tunga” och ”Kungsholmskopplet”.
Carla var så tagen av Claes Hylingers seminarium tidigare på dagen att han glömde delar av texten till ”Kungsholmskopplet”. Carla: ”Jag har läst allt av Claes Hylinger. Han är min största idol”.
Plura hade hämtat sig från att han ofrivilligt blivit utcheckad från Gothia Towers.
Någon på förlaget hade råkat kryssa i två Plura-nätter i stället för tre Plura-nätter. Big mistake. Och hotellpersonalen gick obönhörligt in på rummet, packade ihop allt, släppte in en ny författare och ställde ned koboksförfattaren Pluras ihopsamlade ägodelar på en vagn i receptionen. ”De hade plockat upp min tandborste, mina utspridda kalsonger, allt.”
Därefter blev det spårvagn för Plura genom ljuva livet, eller åtminstone ljuva Göteborg, till ett annat hotell där det som tur var fanns ett rum ledigt.
Hm. Det känns som om saker har ändrats här hemma medan jag har varit borta. Inte mycket, nästan omärkligt faktiskt, men ändå: min stol är högre än den var innan, Ungen är gladlockigare, ett papper med klippta fransar i kanterna ligger gömt bakom bokhyllan, det luktar kanel i köket och i en nypysslad väska (av kartong) ligger nåt som är misstänkt likt en pitol (också av kartong).
Jag (försåtligt): Har ni haft kul medan jag har varit borta eller?
Familjen (vaksamt): Njae… Kul? Hur menar du då?
Jag (misstänksamt): Jag ser att ni har pysslat lite. Är det kanske nåt ni har… läst? Godnattsagor? Eller… en bok?
Familjen (utbyter nervösa blickar med varandra): Jo… Det har vi väl gjort. Kanske. Litegrann.
Jag (förkrossat): Har ni läst ut Ture Sventon? Va? Har ni det? UTAN MIG? Svara!
Familjen (ångerfullt): Nej. Eller. Jo. Lite kanske. Men vi sparade sista kapitlet till dig!
Jag (rörd): Är det säkert?
Familjen (unisont): Ja, vi lovar.
Jag (lättad): Okej då.
De flesta stjärnförfattare här på Bokmässan anländer omgivna av förläggare och managers. Lars Winnerbäck anländer omgiven av Boba Fett från Hellacopters.
Klockan 14.00 i dag intervjuar jag Lars Winnerbäck på K2-scenen. Boba Fett är mycket besviken över att det inte blir några publikfrågor. ”Jag har ju jättebra frågor!”
Ja. Jag är hemma. Fast för att mildra kraschlandningen efter mässan mellanlandade jag på en femtioårsfest. Innan dess sov jag med öppen mun på X2000. Kanske bättre ändå än förra året då jag läste Nicole Krauss Kärlekens historia och storgrät hela vägen hem.
Och det är konstigt, för egentligen orkar man inte mer mässa än tre dagar, och idag var det så mycket människor att det kändes som om man rörde sig genom kött när man gick i korridorerna, och tröttheten sitter klistrad som en våtdräkt över kroppen, och samtalen är inte nya längre, men ändå är det… tomt.
Och jag undrar vad jag ska göra av alla de där specialkunskaperna jag har, som att Gothia Towers-ingången är den enda ingången man ska använda, eller att bästa räkmackan (huvudpersonen i Jannes roman) finns på Heaven 23. Jag vet var man kan få gratis champagne klockan tolv på dagen och vilken toalett som alltid är ren och utan kö. Jag kan genvägarna till seminariehallarna och jag vet att man alltid ska ha en drink i varje hand på Park så att man kan säga: ”Du, jag ska bara lämna den här” när man vill mingla sig ur sitt samtal. Jag vet var P.O. Enquist brukar röka och var Johannes Anyuru äter lunch. Och jag vet vilket hotell som har bäst frukost och vilken monter som har bäst serier och var man äter den godaste korvkioskskorven på natten, och jag vet när det är dags att gå hem.
Så vad ska jag göra med all den kunskapen nu? Måste jag verkligen vänta ett helt år till nästa gång?
Det har redan skrivits en faktabok om Bokmässans historia. Men nu har jag löst hur Romanen om Bokmässan ska skrivas.
Berättarjaget är, förstås, en räksmörgås.
De berömda räksmörgåsarna på Gothia Towers ser allt och vet alla hemligheter. Räksmörgåsen vet också att livet faktiskt inte bara handlar om böcker.
Jag läser på en skylt att för två veckor sedan var det till exempel Begravningsmässa i dessa lokaler. Vad skulle inte räksmörgåsen kunna berätta om det?
Den litterära stilen blir magisk realism, med en touch av Göteborg.
För att citera en blurb på bokens omslag: ”Som Borges, fast med fler räkor”.
Loading ...
Samlade barnbokstips
