Mest om Julian

Daniel Domscheit-Berg går rakt på sak. Han säger tidigt i boken ”Jag är övertygad om att projektet var genialt. Det var kanske bara för genialt för att fungera vid första försöket” vilket ganska snart visar sig vara delvis sant. Men det är inte bara tid och plats som avgör ödet för Wikileaks. Det är en av personerna som bidrar till detta mer än någon annan.

Julian Assagne framställs som en begåvad men totalt socialt missanpassad man. Han klär sig i lager för att inte behöva bära med sig bagage. Han hånar folk utan någon ånger och han låter ingen annan ta åt sig någon ära för arbetet med Wikileaks. Sakta men säkert korrumperar makten honom. Han blir mannen som han själv skulle älska att läcka smarriga historier om. Problematiken ligger i att han själv inte verkar vara det minsta medveten om det.

När han till och med anländer 3 timmar sent för att ta emot Amnesty Internationals mediepris ser han inte att det på något sätt är underligt. Han lider av paranoia. Hans tro om att han ständigt är förföljd påverkar på många sätt nästan allt och alla han är i närheten av.

Historien kring alla läckor och det intensiva arbetet bakom dem försvinner i alla detaljer kring Julians personlighet. Hans storhetsvansinne börjar komma till sin spets när han, innan de lanserar Collateral Murder, säger på fullt allvar till flera av de som är inblandade i Wikileaks: ”Det finns en chans att vi får Nobels Fredspris”.

Med en sådan person i täten blir det allt svårare att se något allvar i det de faktiskt gör, trots att han verkar vara den enda utav dem som tappat fattningen.

Detta är en bok med visst underhållningsvärde, men mycket av det som finns i den kan man klara sig utan.