Om ångest – ska det vara såhär?

En till bok om en deppig tjej

OBS! DETTA INLÄGG INNEHÅLLER SPOILERS

På fortsatt tema från förra inlägget fokuserar andra boken av Sayonara September mycket på Miri – en tjej som har ångest. Miri är dock inte en sann historia; hon är en blandning av mina erfarenheter, andras berättelser om vad de genomlidigt och research jag gjorde inför att skapa hennes karaktär.

Det finns så himla många böcker om unga kvinnor med ångest, självmordstankar och självskadebeteende att jag också frågade mig själv när skrev manus att ’Vill jag verkligen sätta ett till monster till världen?’. Hade det inte varit bättre att istället för att släppa en till bok i facket tjej-som-skär-sig bidra med en positiv bild för unga tjejer och inte ytterligare en offerroll att identifiera sig med? Men berättelsen skulle ut, så det var bara att bita ihop och teckna på.

Ju mer jag jobbade med boken desto mer kom det fram att folk omkring mig hade liknande historier som de bar på. En kollega som också gett ut en manga med just självmord i bakgrunden berättade att det var berättelsen om hennes vän. En annan kollega dedikerade en bok till en barndomsvän som tog livet av sig vid 15 års ålder. En annan berättade om sin adoptivbror vars beteende liknade Miris i mångt och mycket.

Nästan alla jag hörde om var uteslutande tjejer, inte någon större överraskning. Säkerligen har killar lika mycket ångest, men tjejer är uppfostrade att vända den inåt i större utsträckning då dom ska vara så himla jävla perfekta hela tiden, och det är alltihop bara så oändligt sorgligt.

Miri med ångest