Välkommen till den här världen

Förra hösten tänkte jag, äntligen kommer Amanda Svensson med en ny bok. Jag minns att jag tycket väldigt mycket om hennes debut Hey Dolly som kom 2008. En mycket fin debut var det. Jag minns det som igår … Den handlade om … Den handlade om …

Ja. Jag läser mycket böcker. Ett par i veckan minst. Och jag läser fort. I rasande takt skulle man kunna säga. Jag slukar böcker som en bulimiker. Det är som att vara besatt. Men vet ni. Det är svårt att hålla dem kvar i huvudet sen. Så konstigt att jag inte minns. Det enda jag vet är att Hey Dolly var riktigt riktigt bra. Men sen tar det stop.

Kanske är det därför jag skriver om det jag läser. Så att jag inte glömmer sen.

Nu har jag läst Välkommen till den här världen, Amanda Svenssons nya roman. Och den är bra. Den är riktigt riktigt bra. Jag faller för hennes lyriska prosa. Jag var på förlagsträff förra sommaren och hon var där och läste ett stycke ur boken. Jag brukar inte tycka om poesiuppläsningar. Det tenderar alldeles för ofta att bli överpretentiöst. Men inte med Amanda.

Hon leker med ord och hittar nya uttrycksformer som gör att jag ryser. Som gör att jag förstår. Precis så, tänker jag, precis så känns det. Jag ser det framför mig som en film. Malmö i höstrusket. Det sunkiga kollektivet av misslyckade ynglingar med konstnärsdrömmar. Den tunna, sköra Greta som drömmer om något mer, drömmer om något större. Den lika sköra Simon som förstår att han inte kan bli älskad, att hans kärlek är större än någon någonsin kommer klara av.

Är det inte jag lite ändå.

Var inte mitt liv lite mer så en gång.

Amanda Svensson suddar ut gränserna mellan handling och känsla.

Det spelar ingen roll vad boken handlar om.

Tro mig.

Ni kommer känna den när ni läser.